I samband med att allt fler streamingtjänster erbjuder olika nivåer av högupplöst ljud börjar de använda stora mängder siffror, termer och förkortningar för att beskriva dem. Du kanske undrar om högupplöst är samma sak som hifi eller HD? Vad är skillnaden mellan 16-bitars och 24-bitars? Spelar antalet kHz någon roll? Och är lossless bättre än lossy? Du är inte ensam om att känna dig förvirrad. Trots att det finns tydliga definitioner på vissa aspekter av högupplöst ljud är andra mindre väldefinierade. Och allt eftersom branschen utvecklas hittar streamingtjänsterna på egna termer för sina mer högupplösta erbjudanden.

I det här inlägget kommer vi att gå igenom grunderna steg för steg, och tanken är att du ska ha en detaljerad förståelse för vad högupplöst faktiskt innebär när du har läst klart det, så att du kan fatta ett välgrundat beslut om vilken typ av ljud du vill streama.

Vad gör en låt ”högupplöst”?

När man pratar om högupplöst ljud försöker man i princip besvara en viktig fråga: Hur exakt speglar ljudspåret som jag lyssnar på hur låten lät när den spelades in i studion? Det bästa sättet att bedöma detta är att utvärdera ett digitalt ljudspår med avseende på två olika mått: bitdjup (som mäts i ”bits” eller bitar) och samplingsfrekvens (som mäts i kilohertz eller ”kHz”).

Bitdjup (eller: Hör du både de riktigt högljudda och de väldigt tysta komponenterna?)

Till att börja med behöver vi nämna någonting som är väldigt självklart: Det finns ljud som är för tysta för att uppfattas av det mänskliga örat, som när man drar en fjäder över en glasruta. Detta producerar ett ljud men vi kan inte uppfatta det. Och på samma sätt finns det ljud som är så starka att det skulle skada våra öron om vi lyssnade på dem. (Detta är antagligen orsaken till att man undviker att stå alldeles intill en jetmotor.) Mellan de här extremvärdena finns ett ljudomfång som människor kan uppfatta och uppskatta.

Bitdjup är ett mått som visar om vi kan uppfatta allt ifrån de tystaste ljuden i en låt, ända upp till de mest högljudda – från den svagaste viskningen till det kraftigaste cymbalslaget.

När man lyssnar på musik finns det två olika bitdjup som har betydelse: bitdjupet som originallåten spelades in med i studion och bitdjupet på musikfilen du faktiskt lyssnar på, som kan vara streamad, nedladdad eller spelas upp från en cd-skiva.

De vanligaste bitdjupen du kommer att höra talas om är 24-bitars och 16-bitars.

24-bitars: Detta är det bitdjup som digital musik spelas in med i studion. Det är också det bitdjup som en musikfil måste ha för att kallas ”högupplöst”.

16-bitars: Det här bitdjupet kallas ofta ”cd-kvalitet”. Om du lyssnar på en låt på en cd-skiva så lyssnar du på 16-bitarsmusik. Vid det här bitdjupet bör du kunna uppfatta både det allra svagaste ljudet i ett spår och det mest högljudda. Så varför bryr man sig om att spela in en låt med högre bitdjup än 16-bitars, om 16-bitars klarar hela det ljudomfång vi vill ha när vi lyssnar på musik? Vi kommer till det snart.

Samplingsfrekvens (eller: Hör du både de riktigt högljudda och de väldigt tysta komponenterna?)

Vi börjar med att påminna oss om vad vi vet om frekvenser. Våra öron kan bara uppfatta ljud inom ett visst frekvensområde. Du har antagligen hört talas om hundvisslor, som producerar ett ljud på en frekvens som människor inte kan uppfatta, medan hundar kan det.

Precis som för de svaga-till-högljudda ljud som människoörat kan uppfatta (och som diskuterades ovan) finns det även ett begränsat antal frekvenser som vi kan uppfatta. En människa med perfekt hörsel kan uppfatta frekvenser mellan 20 och 20 000 Hz (eller 20 kHz).

Så samtidigt som 16-bitars valdes som bitdjupsstandard för cd-skivor valdes 44,1 kHz som standardvärdet för samplingsfrekvensen, eftersom det täcker alla de frekvenser som människor kan uppfatta.

Det kan hända att du har hört talas om samplingsfrekvenser över 44,1 kHz (från 48 kHz och ända upp till 192 kHz). Till skillnad från bitdjupet, där det är allmänt vedertaget att en låt är ”högupplöst” om den har ett bitdjup på 24, är de som arbetar i ljudbranschen mindre överens om vilken samplingsfrekvens som betyder att en låt är ”högupplöst”. Men eftersom 44,1 kHz omfattar alla ljudfrekvenser som det mänskliga örat kan uppfatta kan du vara säker på att du hör alla frekvenser i en låt om den har den här samplingsfrekvensen eller högre.

Varför har vi inte alltid lyssnat på högupplöst ljud?

Om vi föredrar att lyssna på musik som låter precis som den lät i studion under inspelningen, hur kommer det sig att vi inte bara lyssnar på originalfilerna – de digitala 24-bitarsfiler som studion spelade in? Svaret är kort och gott: eftersom de här filerna är jättestora. Och det har varit (och är fortfarande) en utmaning att ta en så stor fil från studion till våra öron. För att förklara hur det här fungerar behöver vi prata om ljudfiler. Och den berättelsen börjar, som många andra bra berättelser, under tidigt 80-tal.

När cd-skivan först introducerades hade den inte plats för ett helt album med 24-bitarsmusik. Så när man tillverkade en cd-skiva var man tvungen att konvertera de ursprungliga 24-bitarsspåren till mindre 16-bitarsfiler. Det här bitdjupet valdes inte bara för att det är mindre än 24-bitarsformatet, utan även för att man fortfarande kan höra hela intervallet av svaga-till-högljudda ljud i en låt (som jag beskrev ovan). Och på grund av detta har musik i cd-kvalitet med rätta betraktats som högkvalitativt ljud i flera årtionden.

Och sedan kom internet och förändrade hur vi delar i princip allt. Brev blev e-postmeddelanden. Broschyrer blev webbplatser. Konversationer blev chattar. Men trots att ord ganska enkelt kan överföras elektroniskt i väldigt små filer var till och med 16-bitarsfiler för stora för att överföras online, och det var ännu värre med de ursprungliga 24-bitarsfilerna. (Om du inte kommer ihåg så var internet väldigt, väldigt långsamt till att börja med.) Så för att göra det möjligt att överföra musik effektivt på nätet behövde musikfilerna göras ännu mindre. För att åstadkomma detta komprimerade man de ursprungliga ljudfilerna.

Det finns två sätt att komprimera en fil: lossy och lossless.

Lossy (Exempel: mp3, AAC, WMA, OGG): Med den här metoden avlägsnas små bitar av en låt helt från det ursprungliga, okomprimerade spåret för att göra det mindre. Man väljer vad som ska tas bort baserat på hur sannolikt det är att någon skulle sakna dem. Låt oss till exempel säga att en låt innehåller ett väldigt svagt ljud från en maraca omedelbart efter ett kraftigt slag på en cymbal. Det är inte särskilt troligt att dina öron skulle uppfatta ljudet av maracan efter det betydligt kraftigare, skarpare ljudet av cymbalen. Så i det här exemplet är ljudet av maracan någonting man skulle kunna ta bort från originalljudet utan att de flesta skulle lägga märke till att det fattades, eller sakna det. Men detta är en riskabel strategi. För att göra lossy-filer mindre och mindre blev man tvungen att ta bort fler och fler ljud. Ju fler ljud man tog bort, desto större var risken att lyssnarna skulle inse att vissa komponenter saknades. Och ju fler ljud som lyssnarna saknade, desto mer skulle de uppfatta låten som av låg kvalitet.

Ytterligare en kommentar här: Kvaliteten på lossy-spår mäts inte på samma sätt som kvaliteten på okomprimerade och lossless-spår. Istället mäts kvaliteten i kilobyte per sekund (kbps), vilket också kallas bitrate (icke att förväxla med bitdjup). Men eftersom det här inlägget fokuserar på de högsta nivåerna av ljudupplösning kommer vi att lägga störst vikt vid de mått som används för att utvärdera högupplöst ljud och ljud av cd-kvalitet: bitdjup och samplingsfrekvens.

Lossless(Exempel: FLAC, ALAC): Det bästa sättet att komprimera en fil utan att sänka kvaliteten på musiken är med ”lossless”-komprimering. Komprimeringen av en lossless-fil kan jämföras med hur en zip-fil fungerar: När man öppnar den igen för att lyssna på låten (eller ”avkomprimera” den) har ingenting gått förlorat. Musiken låter precis likadant som den gjorde innan den komprimerades till en lossless-fil. Idag används lossless-filer av de streamingtjänster som erbjuder högupplöst ljud.

Varför skulle man vilja lyssna i högupplöst format?

Du känner nu till tre viktiga saker: 1) Okomprimerat och lossless-ljud mäts med två mått: bitdjup och samplingsfrekvens. 2) Att lyssna på en låt vid 16-bitars och 44,1 kHz (eller cd-kvalitet) ger hela det ljudomfång och alla frekvenser som människor vill höra när de lyssnar på musik. 3) I studion spelas låtar in med ett bitdjup på 24 bitar.

Baserat på detta kanske du har två frågor: 1) Varför spelar man in låtar med ett högre bitdjup än cd-kvalitet överhuvudtaget? och 2) Varför skulle jag vilja lyssna på högupplöst musik, snarare än musik i cd-kvalitet?

I studion

Greg McAllister, Senior Sound Experience Manager på Sonos, förklarar hur det kommer sig att ljudtekniker spelar in musik i 24-bitarsformatet med en enkel liknelse. ”Tänk dig att du försöker fånga en liten fisk med ett litet nät”, sade han. ”Eftersom nätets öppning är något större än fisken borde du kunna fånga fisken med det aktuella nätet. Men om du har ett nät med en mycket större öppning kommer det att bli betydligt enklare att fånga samma fisk.” Han överför sedan liknelsen till studion: ”Att spela in i 16-bitars är ungefär som att försöka fånga ljudet med ett litet nät, medan 24-bitars motsvarar det stora nätet. Man tillåter en större felmarginal och gör hela processen betydligt enklare genom att använda det stora nätet.”

Från dina högtalare

I åratal erbjöd cd-kvalitet det största bitdjupet och den högsta samplingsfrekvensen som kunde streamas på Sonos. Och eftersom 16-bitars ljudfiler på 44,1 kHz innehåller hela låtens ljudomfång och frekvensintervall låter de fantastiskt.

Men från och med idag kan du lyssna på högupplöst ljud (24-bitars, 48 kHz) på de flesta av Sonos produkter genom att streama från Amazon Music Unlimited. Varför vill man lyssna på högupplöst musik? McAllister förklarar igen. ”Fördelen med att lyssna på högupplöst musik är att du lyssnar på precis den fil som spelades in i studion”, sade han. ”Ingen omvandling behövde göras för att förändra 24-bitarsspåret till ett 16-bitarsspår. När du lyssnar på ett 24-bitarsspår låter ljudet garanterat precis som det lät i studion. För att uttrycka mig lite tekniskt – om alla digitala filer innehåller enbart ettor och nollor, så är filen du lyssnar på i 24-bitarsformatet uppbyggd av precis samma ettor och nollor som de som kom ut ur studion.”

Låt oss återgå till frågan vi ställde alldeles i början av det här inlägget: Hur exakt speglar ljudspåret som jag lyssnar på hur låten lät när den spelades in i studion? Svaret på den här frågan beror på två saker: spåret du lyssnar på och enheten som ljudet spelas upp på. Givetvis kommer högtalarna på en mobiltelefon inte att göra högupplösta spår rättvisa. Men om du lyssnar på högupplösta spår i hörlurar av hög kvalitet eller från en Sonos-högtalare, skapar du bästa möjliga förutsättningar för att uppleva spåret precis som det lät i inspelningsstudion.

Så här lyssnar du på högupplöst ljud på Sonos

Vid publiceringsdatumet för det här inlägget kan följande Sonos-produkter spela upp 24-bitarsmusik vid 48 kHz: Roam, Arc, Beam (båda versionerna), Five, Sub (alla versioner), Move, One, One SL, Port, Amp, SYMFONISK bokhylla, SYMFONISK bordslampa, Play:5 (gen 2), Connect (gen 2) och Connect:Amp (gen 2).

Sonos kan för närvarande streama högupplöst ljud från Amazon Music Unlimited (som streamar i upp till 24-bitars, 192 kHz). För att kunna lyssna på högupplöst ljud från Amazon Music på Sonos (som Amazon kallar ”ultra-HD”) behöver du prenumerera på Amazon Music Unlimited. (Obs! När du streamar på Sonos är den maximala samplingsfrekvensen 48 kHz.)

Om du föredrar en annan streamingtjänst som erbjuder högupplöst ljud, men som inte är tillgänglig på Sonos för närvarande, ska du veta att vi planerar att introducera fler högupplösta ljudupplevelser i framtiden. Se till att du håller programvaran för ditt Sonos-system uppdaterad och följ oss på Instagram, Twitter, Facebook och LinkedIn för att hålla dig uppdaterad om våra senaste funktioner.+

Hur är det med hifi och HD?

Du har säkert lagt märke till att vi har fokuserat enbart på högupplöst ljud, snarare än ”hifi” eller ”HD”. Här är orsaken: Trots att de flesta som är yrkesverksamma inom ljudbranschen är överens om vad högupplöst ljud är (24-bitars), så finns det ingen vedertagen definition för hifi eller HD. Om du ser de här termerna så kan det hända att de används för att beskriva cd-kvalitet (16-bitars), högupplöst (24-bitars) eller någonting annat. Men kom ihåg att när man utvärderar högupplösta ljudspår så är bitdjupet och samplingsfrekvensen de mest vedertagna måtten på deras kvalitet.

Experimentera och bestäm dig

I slutändan är det bara du som kan avgöra om högupplöst ljud är något för dig. Så prova själv! Amazon Music Unlimited erbjuder en gratis provperiod. Välj en låt du känner till, lyssna på den på samma sätt som du gör idag och lyssna sedan på den igen i högupplöst kvalitet och se om du hör någon skillnad. Eller så kanske du redan vet att du vill vara säker på att du streamar ljud med bästa möjliga kvalitet på ditt system. Ta en titt på skärmen Spelar nu i Sonos-appen när du väl har köpt en prenumeration. Där har vi lagt till ett märke som tydligt visar att du lyssnar på högupplöst ljud från Amazon Music.